JUNITJEJ

City Gross, Falun

En mamma ~50 och hennes dotter ~20 pratar om att sälja dotterns balklänning.
Dottern: Vi måste nog mäta den också... Den är ju insydd och uppsydd. Jag har för mig att den var 155 centimeter, eller nåt.
Mamman: 155?
Dottern: Eller nej, det kan ju inte funka. Jag är ju nästan 170, så det måste ju klänningen vara också.
Mamman: Ja... hmm... Vi får mäta om.
Båda två funderar ett bra tag.
Mamman (utbrister): Men du har ju ett huvud också! Det är ju därför den är kortare än du.

(SMART!!)

Datasal på Ingrid Segerstedts Gymnasium, Göteborg

Två elever ~17 sitter djupt nedsjunkna i stolarna och arbetar.
Elev 1: Hur mår du?
Elev 2: Läs min blogg så vet du...
Elev 1: Men vadå..? Har det hänt något?
Elev 2 (upprört): Men läs min blogg bara!

Blogg.se strulade för mig igår kväll och även imorse. Det var segt att lämna kommentarer och det gick inte att publicera något nytt inlägg. Strulade blogg.se för er också? Hoppas det funkar nu iallafall!
Idag har jag haft en underbart trevlig dag med min klass på Universeum. Jag kommer senare lägga upp bilder från vårt besök där.
Jag vill påminna er att vara med på min tävling. Det skulle vara kul om det är så många som möjligt är med och tävlar!
Vilket underbart väder vi har i Göteborgsområdet idag. Solen skiner och det känns som vår i luften!

Har du ätit någon semla idag? Eller ska du äta en senare? Jag tror inte det blir någon semla för min del idag. Förr betonade jag denna dags namn fel. Jag sade altid fettis-dagen. Det heter ju fet-tisdagen. tur att man inte fortfarande säger fel!

Här har vi ytterligare en gästbloggare. Det är Psykfallet, som har skrivit detta inlägg. Psykfallet är en 20-årig tjej, som skriver i sin blogg om sin panikångest och depression.

"Tänk dig det här, du går upp på morgonen och ska göra ditt morgon the. Då står inte tepåsarna i det skåp du brukar ha dom i utan det bredvid. Det börjar krypa i dig (det känns som om du har tusen myror som springer runt på dig) och du blir helt förvirrad. Du måste sätta dig ner vid köksbordet och lugna ner dig i tio minuter innan du kan förtsätta med dina morgonbestyr.

Sen när du ska gå hemifrån så måste du ta exakt fyra klunkar ur ditt glas med juice, alla dina kläder måste sitta på ett visst sätt och du måste ha exakt vissa saker i väskan. När du sen går ut genom dörren så måste du kolla minst fyra gånger att dörren verkligen är låst, sen funderar du ändå i en halvtimme medans du sitter på tåget om du verkligen stängde av spisen efter att kokat the vattnet och om huset nu kommer brinna ner vilket leder till att du hoppar av tåget och åker hem igen för att kolla. Och så blir du en timme försenad till jobbet igen och din chef varnar dig att om det händer en enda gång igen så behöver du inte dyka upp nästa gång. När du försöker förklara så får du bara till svar att vi vill ändå inte ha psykfall anställda här.

Du kommer till jobbet och sätter igång med dina uppgifter, efter en stund så lägger du märke att folk runt omkring dig viskar och tittar på dig konstigt. Du undrar varför dom gör så och sen så inser du att du har suttit och mumlat för dig själv och haft tics för dig utan att du har tänkt på det.

På vägen hem efter jobbet så stannar pendeltåget i en tunnel. Det blir mörkt och du kämpar allt du kan för att inte ställa dig upp, skrika och försöka slå sönder en ruta för att ta dig ut. Blotta tanken på att du kanske skulle kunna fastna där inne i tunneln ger dig sån panik att allting i ditt huvud blir svart, det är som om det inte finns någon kontakt mellan din kropp och ditt huvud. Din kropp är som en robot som fungerar av sig själv. Efter det så dyker trycket över bröstet upp, du upptäcker att du inte kan andas, du känner dig yr och prickar dyler upp framför ögonen. Till slut så känns det som om världen runt omkring dig inte är äkta, som om du och världen egentligen bara är på låtsas. Paniken kryper överallt i dig och i blindo kastar du dig av på första bästa station när tåget har börjat röra på sig igen och får sen ringa en bekant som får komma och hämta dig eftersom du inte klarar resten av resan hem själv.

När du till slut kommer innanför din egen trygga dörr igen så sjunker du ihop i hallen och gråter. Delvis eftersom dagen har tagit musten ur dig men också för att du känner dig så värdelös för att du inte ens klarar av de enklaste saker som att söra sig iordning, ta sig till och vara på jobbet och sen ta sig hem därifrån. Trots att klockan bara är strax efter 18:00 så känner du ingen som helst lust att läsa, sitta vid datorn, titta på tv, gå en promenad eller träffa vänner. Du har helt enkelt inte lust med någonting. Så du byter om och kryper ihop till en liten, liten boll i din säng och till slit så somnar du med den skräckjagande insikten om att dagen därpå antagligen kommer bli precis likadan.

Välsigna varje dag i sitt liv som du slipper ha det så. Jag ksulle också vilja kunna se varje dag som en välsignelse. Men det här, det är min vardag."

Nästa gätsbloggare är faktiskt en gammal skol- och danskamrat till mig. Därför känns det extra kul att Patricia ville gästblogga här. Så här skriver hon:

"Vilken ära att få vara gästbloggare här hos Junitjej. Nu har jag suttit ett par dagar för att klura ut ett bra ämne som berör mig.

Jag är en lycklig mamma till två underbara tjejer: Stora A 7 ,5 år och Lilla A 5 år. Det är två små, nätta men oerhört livliga tjejer, fulla med energi intelligenta så man baxnar (Stora A kunde läsa vid 5 års ålder). De har alltid varit små och smala och mat har aldrig varit deras stora intresse. Mat äter man mest för att det är nödvändigt och när den värsta hungern är stillad finns det så mycket annat som är roligare att göra.

Därför går vi alltså på kontroller, både hos läkare och hos dietist. I torsdags var vi hos dietisten och hon var inte nöjd med oss. Tjejerna hade varken vuxit eller gått upp i vikt så som hon hade tänkt sig. När hon vägde Lilla A höjde hon på ögonbrynen och utstötte ett: OJOJOJ. Hon hade gått ner i vikt.
Jag stålsatte mig: Hur många kilo? Svaret: 2 hg.
Den viktnedgången kan jag skylla på hennes magknip hon hade för en vecka sedan.

Sedan fick vi gå in i hennes rum och där fick maken och jag bassning. Äter de verkligen som de ska? Hur är de fysiskt? Den senare frågan kunde räcka med att hon bara tittade på våra vilda tjejer som slog kullerbyttor, rotade fram alla leksaker och dansade för att hon skulle se svaret. Energi har de så det räcker och blir över, menade jag.

Nu ska vi föra matdagbok i fyra dagar. Varendaste lite smula de stoppar i sig ska vägas, mätas och bokföras, hemma som på skolan/fritids och dagis.

I snart 8 år, ända sedan Stora A föddes har varje måltid, varje dag varit en källa för oro och trugning.
I vårt avlånga land är inte bäst bäst, utan här är lagom bäst. Barn ska inte vara för korta och inte för långa, varken för tjocka eller för smala utan LAGOM. Att de sedan skuttar omkring, skrattar och skojar och att det hänger med intellektuellt, det är en annan femma........Bara de är lagom långa och lagom tjocka....."

Knalleland, Borås

Man och kvinna ~40, kliver in i en butik och fram till en klädställning med reavaror.
Kvinnan (läser skylten och utbrister på bred amerikanska): Slut Rea! ...Well I guess she´s really popular in Sweden!
Mannen fnittrar förtjust.

Buss 16, Nordstan, Göteborg

Ett fyllo kliver på bussen och sätter sig längst bak bredvid en tjej ~25.
Fyllot: Har du en pojkvän eller?
Tjejen: Äh... Nä.
Fyllot: Det var tråkigt att höra.
Tjejen: Mm.
Fyllot: Förra veckan gick jag in i tingsrätten och spottade på golvet.
Tjejen: Jaha... varför?
Fyllot: De dömde mig till böter för 4 år sen.
Tjejen: Jaså. Vad hade du gjort då?
Fyllot: Jag hade spottat på golvet sa jag ju.
Tjejen: Men det gjorde du ju förra veckan.
Fyllot: Tro fan att du inte har en pojkvän när du är så förbannat frågvis.

Sara gör här ett gästinlägg:
"Du förstår inte. Men bara för att man inte förstår så behöver man ju inte skita i personen ni fråga. Har man saker och ting gemensamt så kan man ju vara vänner.
Det är inte meningen att en vän måste förstå, en vän ska bry sig.
Jag bryr mig om mina vänner, för de är mina vänner. Jag försöker inte sätta mig in i andras situationer där jag vet att jag ändå inte förstår. Jag förstår inte därför att jag inte har varit med om det. Så är det bara.
Jag ger dem mitt stöd, men jag säger aldrig att jag förstår dem om jag inte varit med i en liknande situation."